General George S. Patton
är välkänd och legendomspunnen som en av de mest framstående generalerna på de allierades sida under Andra Världskriget. Patton ledde amerikanska pansartrupper i Nordafrika, landsteg i Italien, och var en av de ledande i Europas befrielse.
Vad som är mindre känt är att Patton två gånger besökte Sverige.
Första gången var som deltagare i de Olympiska Spelen 1912 i
Stockholm. Patton reste på egen bekostnad och deltog i femkamp där bl.a.
fäktning, skytte och terrängritt ingick. I skyttet inträffade en malör: Patton
ansåg att man skulle använda ett militärt vapen och valde en grovkalibrig .38 revolver medan de flesta tävlande använde kaliber
.22.
Problemet var att Pattons grövre ammunition slet sönder måltavlans mitt så att
domarna inte kunde säkerställa att alla skotten träffat. Patton tilldömdes en
"miss" trots de övrigas åsikt att samtliga skott träffat mitt i prick.
Resultatet blev att Patton hamnade på 27e plats i skyttet och fjärde plats
totalt. Utan denna malör hade Patton blivit guldmedaljör.
Patton var en hästmänniska och tävlade som hoppryttare och polospelare. Mest känd i hästsammanhang är han för sina insatser för att rädda Lipizzanerhingstarna från Spanska Ridskolan i Wien. Även 1200 tyska krigsbyteshästar (varav 300 lipizzanerston) räddades från ett osäkert öde. På så sätt kunde många avelslinjer räddas.
Efter fredsslutet 1945 råkade Patton i konflikt med de politiskt styrande i USA. Hans uttalanden var kontroversiella och Patton fråntogs i praktiken sitt befäl, men hyllades överallt som en stor hjälte och befriare. Under hösten 1945 gjorde Patton besök hos bekanta och officiella personer i Frankrike, England, Danmark och Sverige.
Efter krigsslutet önskade den svenska regeringen inbjuda general Eisenhower, men han var upptagen av andra åligganden och föreslog att general Patton skulle företräda honom vid ett besök i Sverige.
I slutet av november 1945 besökte Patton Sverige. Dåvarande arméchefen general Archibald Douglas gav middag på Täcka Udden (Djurgården) och Patton var i högform som den sällskapsmänniska han kunde vara. Han förmådde dock inte helt dölja sin djupa misstänksamhet mot Sovjetunionen.
Han lär ha besökt Kungen (Gustav V), troligen på Tullgarn, helt informellt. Patton träffade också det svenska femkampslaget från 1912 och en ordentlig fest hade ordnats, troligen på Stallmästargården. Under festen framtogs pistoler och en "omskjutning" av OS kampen gjordes. Patton fick tillfälle att nu avsevärt förbättra sitt resultat och medförde lycklig den nya måltavlan som minne av den glada kvällen.
"Den 30 november 1945 i arla morgonstund stod en förväntansfull skara i Hågadalsterrängen i väntan på den amerikanske pansargeneralen George Patton. I programmet ingick en dags besök i Uppsala hos Upplands Regemente. Till den celebre gästens ära hade anordnats en med hänsyn till den personliga säkerheten så verklighetstrogen krigsmässig övning som möjligt.
Förberedelserna hade tagit åtskilliga timmar i anspråk, och nu väntade både befäl och trupp på den namnkunnige pansargeneralens ankomst till Hågadalen... Han anlände på utsatt tid, åtföljd av bl.a. prins Gustaf Adolf och flera högre militärer och civila dignitärer. Övningarna gick väl i lås, och gästen visade ett livligt intresse för vad som försiggick, följde med i främsta linjerna och slog sig ofta i samspråk med både befäl och meniga. Slutligen höll han en genomgång av händelseförloppen för den samlade bataljonen i "Pattons Hage", en benämning som härstammar från detta tillfälle.
Färden styrdes därpå till slottet där, där landshövding Hilding Kjellman var ciceron. Meningen var att därefter fortsätta till domkyrkan, men då general Patton kom ned från rikssalen till borggården, yttrade han plötsligt: <Jag vill inte fara till den där kyrkan, därför att den påminner mig om att jag skall dö.> Programmet måste fördenskull läggas om, och de tusentals Uppsalabor som i duggregnet väntade i domkyrkans omgivningar för att få de den celebre gästen måste tyvärr vänta med oförrättat ärende.
Efter lunchen i officersmässen på Polackbacken, till vilken
flera uppsalabor och några som deltagit i modern femkamp under olympiska spelen
i Stockholm inbjudits. Vid kaffet satt några av dem tillsammans med honom. Generalen
gav då en uttömmande och livfull skildring av sina krigsupplevelser. Han kom så
småningom in på sin uppgift att i krigets slutskede erövra Prag och att han vid
gränsen till Tjeckoslovakien beordrats göra halt, därför att ryssarna skulle få
äran av Prags erövring. Patton berättade då om sina ansträngningar att få ordern
upphävd och om sitt misslyckande i detta avseende. <Till slut satte jag mig
ner och grät över mina överordnades kortsynthet>, slöt generalen sin
berättelse. Han gjorde därpå ett bedömande av vad världen hade att vänta som
följd av all missriktad hänsyn mot Stalin. Det blev idel mollfärgade synpunkter,
som efter nära 20 år till allra största delen konkretiserats framför allt
rörande Tysklands (delade) status på ett minst sagt kusligt sätt. För min del
har jag aldrig förr eller senare hört någon som blivit så sannspådd i
storpolitiska ting dom denne amerikanske general." (berättat i boken Mitt
Uppsala av överste Olle Norman)
Eftersom Thord Bonde hade tjänstgjort som militärattaché i
Washington under kriget ansågs han lämplig att följa Patton under det svenska
besöket.
Till saken hör att Thords far, Carl Bonde, ju också deltagit i OS 1912 och där blivit guldmedaljör. Två hästintresserade olympiadkollegor fick åter träffas, på en middag på Hörningsholms Slott. Det var sista kvällen i Sverige för Patton och hans sällskap.
Carl Bonde 1912
Detta var således avskedsmiddagen och avresan skulle ske från
Södertälje Södra Station med nattåget till Malmö. Middagen var glad och
stämningen hög. Gästerna tycktes aldrig kunna slita sig från cigarrer och goda
historier.
Ett tungt ansvar vilade på chauffören Julius Andersson att se till att gästerna
kom med tåget. Bilresan, med färja och grusvägar var tidkrävande. Julius,
naturligtvis klädd i sin chaufförslivré, gjorde ideliga försök att få värden och gästerna att bryta upp. Det tycktes omöjligt och klockan tickade obönhörligt
mot tågets avgångstid.
Julius var ingen nybörjare som chaufför utan hade börjat som kusk och sedermera lärt sig allt om automobiler. Han gjorde många resor per bil med Carl Bonde, ofta i Sydfrankrike, men någon gång även genom det glödheta Sahara. Julius tycktes klara de flesta situationer, trots att han inte talade annat än hederlig sörmländska!
När Patton och hans sällskap slutligen bröt upp återstod mindre än körtiden tills tåget skulle lämna stationen. Bagage och gäster rullade iväg till den lindragna Ulvsundsfärjan, där färjkapten stod beredd att lägga ut. Sedan rullade sällskapet vidare och anlände så småningom i höstmörkret till stationen där nattåget stod. I samma ögonblick som resenärerna klev ombord rullade tåget igång.
Vid Julius återkomst rapporterade han att gästerna kommit iväg och Carl Bonde replikerade " där ser Julius att det inte var så bråttom". Julius svarade då " Ja si greven, jag hade sagt till stinsen att han inte fick släppa iväg tåget utan gästerna. Han höll tåget i tio minuter och hade inte hållit det en endaste minut till".
Julius Andersson
Julius hade en vänlig auktoritet, som hjälptes av hans imponerande uniform. När Carl Bonde vid en vistelse i Nice skulle beställa bord på hotellets restaurang till lunch upplyste hovmästaren att det tyvärr var fullt. Carl fick då till sin häpnad se Julius vid ett av de finare fönsterborden och frågande upprört hovmästaren vad detta betydde. "Oh, det måste ju vara generalen från Sverige"!
Bara någon vecka efter sitt andra besök i Sverige blev Patton offer för en trafikolycka och avled i Tyskland den 21 december 1945.
Hörningsholms Slott eldhärjades i Februari 1950
Carl Bonde avled 1957
Thord Bonde avled 1969
Det finns säkert en hel del för mig okända fakta om Pattons
besök i Sverige. Har Du något att bidraga med så mejla gärna. Tack till Fredrik
Hjelm för ledtrådar ang. uppsalabesöket.
Länkar:
PATTON IN SWEDEN PISTOL SHOOTING
video newsreel film
Publicerad: 23 juli 2010, 01.00